Birgitta brinner för verksamhet över generationsgränserna
För 50 år sedan bildades Junis eller IOGT-NTO:s Juniorförbund som det då hette. Då och nu bärs verksamheten av engagerade ledare som gör skillnad i barns liv; som skapar fantastiska minnen och en trygg miljö. En av de ledarna är Birgitta Westman som genom teaterverksamheten i Drömme gjort skillnad för många barn genom åren.
För Birgitta Westman är byn Drömme viktig. Här är hon född och här kretsar engagemang, gemenskap och aktiviteter kring det gula IOGT-NTO-huset Valhalla. Ett hus som är ett starkt nav i lokalsamhället och som samlar människor över generationsgränserna.
Med både föräldrar och syskon aktiva i IOGT-NTO var det naturligt för Birgitta att ha logen som samlingsplats. Där var det verksamhet och hände det något i byn så deltog man.
– För oss har det inte varit så noga det där med åldern, säger Birgitta. Gränsen mellan Junis och UNF var inte helt tydlig i starten och alla barn och ungdomar var välkomna till Valhalla. Det var en naturlig samlingspunkt. Vi tilläts att vara där, fick ta ansvar och delta på logemöten. Som en av mina bröder sade långt senare: livets universitet startade på Valhalla, med föreningsteknik, demokrati och att visa respekt över generationerna.
Teater som ger möjligheter
För Birgitta var det teaterverksamheten som gjorde att hon växte, både som människa och i sitt engagemang. Där fick de mycket frihet under ansvar och satte upp pjäser, revyer och ordnade ”systrarnas” och ”brödernas” middagar med dans och orkester. De äldre blev ledare över de yngre, men alla hjälptes åt utifrån sina förutsättningar att skriva manus, sy dräkter och repetera.
– Teatern har gett mig så mycket i mitt vuxna liv, säger Birgitta. Den har hjälpt mig att våga ta plats på scen och jag har velat ge samma möjlighet till nästa generation att få utvecklas och uttrycka sig. Teatern har också så många bottnar – alla Junis grundsatser kommer in. Vi hjälps åt, barnen får vara med och bestämma och det är tryggt och alkoholfritt.
Samlar engagerade i alla åldrar
Utöver en vanlig Junis-verksamhet så har föreningen genomfört stora teaterprojekt. Det första i början av 1990-talet, då de spelade Ronja Rövardotter och avslutade med fem föreställningar på plats i Vimmerby. Något som de återupptagit de senaste åren och då de spelat både Ronja och Robin Hood. Projekt som involverat långt fler än barnen själva.
– När jag tänker tillbaka på det så blir jag alldeles rörd, säger Birgitta. När vi tog upp föreställningen om Ronja igen så hade vi tre olika grupper som tränade: en med teater, en med körsång och en med dans. Sedan sydde vi ihop deras insatser under en fantastisk helg med tre föreställningar. Det var 180 i publiken och nästan 50 aktörer från fem till 76 år på utomhusscenen vid dammstugan i Drömme. Det var helt fantastiskt!
Men det var inte bara de som stod på scen som var engagerade. Många ideella krafter kom från både medlemmar i IOGT-NTO, intresseföreningen i Drömme, föräldrar och andra engagerade i bygden. Det hyrdes in och byggdes läktare för 180 personer, skaffades ljudanläggning, ordnades biljettförsäljning, organiserades parkering, lagades mat till skådespelarna under träningshelgerna, och fixades fika till publiken. Alla fick en roll, de såg bara olika ut.
– Det är så fantastiskt att IOGT-NTO-föreningen är med och vågar satsa, säger Birgitta. Att de tycker att det är självklart att vi inte ska samla pengar på hög, utan göra aktiviteter.
Junis spelar roll
Birgitta ser att verksamheten förändrats under åren. Inte minst att barnen har tillgång till så många andra fritidsaktiviteter idag. Men att vi människor i grund och botten ändå har samma behov av trygghet och bekräftelse, även om omvärlden ser annorlunda ut, och där tycker hon att Junis har en viktig roll.
– Jag tror att det är väldigt viktigt att få tillhöra en gemenskap, säger hon. Att vara i ett sammanhang där man är någon, där man blir bekräftad. Att vi har verksamhet över generationsgränserna betyder så otroligt mycket. Vi känner till varandra och blir sedda av varandra. Det ger trygghet och är lärorikt för både yngre och äldre.
Text: Sara Heine
Bild: privat